Övergången av Düna, Juli 1701
Efter att ha tillbringat vintern nära Narva tågade Karl XII till
Riga i Livland, den stad som konung August fåfängt hade belägrat. De
Schasiska trupperna låg på andra sidan Dünaströmmen, som är mycket bred.
De skulle hindra Karl XII att gå över floden. Schsarna anfördes icke
av kurfuste, som hade insjuknat, utan av fältmarskalk von Steinau. Hans
underbefälhavare var hertig Ferdinand av Kurland och samme Patkul, som nu
med svärdet försvarade sitt fädernesland mot Karl XII efter att med risk
för sitt liv ha värnat dess rättigheter med pennan mot Karl XI.
Konungen av Sverige hade låtit bygga stora båtar av helt ny typ.
Bordläggningen var ovanligt hög och kunde höjas och sänkas som
en vindbrygga. Uppfälld skyddade den soldaterna ombord, nedfälld
tjänade den som landgång. Han använde sig av ännu en krigslist.
Vinden var nordlig och konungen stod på norra stranden. Han lät
antända stora mängder våt halm, den tjocka röken lade sig på
vattenytan och berövade schsarna åsynen av hans förberedelser.
I skydd av röken skickade han fram båtar lastade med samma rykande
halm, molnet växte undan för undan, blåsten rullade mot schsarna,
som omöjligt kunde se om kungen gick över floden eller ej. Han ledde
ensam denna avledningsmanöver. När konungen befann sig mitt på floden
yttrade han till Rehnsköld: "Dünaströmmen kommer inte att vara värre
än havet vid Köpenhamn. Tro mig, general, vi besegrar dem!"
På en kvarts timme hade han nått andra stranden och blygdes över att
endast vara fjärde man i land. Konungen lät genast urlasta artilleriet
och uppställa hären i slagordning utan att den va röken förblindade
fienden kunde störa operationen med annat än slumpskott. När blåsten
hade skingrat töcknet såg schsarna konungen av Sverige i full anmarsch.
Fältmarskalk von Steinau lät inte ett ögonblick gå till spillo. Knappt
hade han fått syn på svenskarna förren han redan var på väg mot dem med
sitt bästa kvalleri. Den häftiga chocken kom när svenskarna formerade
bataljon. Leden öppnades och bröts, i full oordning drevs de ut i floden.
En stund senare hade konungen samlat dem i vattenbrynet, lika lätt som
på exercisfältet. Leden slöts tättare än förr, svenskarna ryckte åter
an, kastade fältmarskalken tillbaka och advancerade över slätten.
Steinau märkte att hans trupper var förbryllade; som den skicklige
taktiker han var, drog han schsarna bakåt till torr terräng, mellan
ett kärr och en skog, där hans artilleri befann sig. Terrängen var
fördelaktig, och schsarna hade fått tid att hämta sig från
överraskningen; den återgav dem modet.
Karl XII angrep fienden utan tvekan. Han hade femtontusen man, Steinau
och hertigen av Kurland omkring tolvtusen, men svenskarnas hela artilleri
bestodd utav en enda järnkannon utan lavett. Striden blev hård och blodig;
hertigen fick två hästar skjutna under sig; tre gånger trängde han mitt
in i konungens livgarde, men då han slutligen kastades ur sadeln av en
kolvstöt, uppstodd det en förvirring bland hans trupperna som inte
längre kämpade för segern. Hans kyrasiärer [tungt pansrade ryttare
bevänade med pistoler och värja] lyckades blott med svårighet
släpa honom ur handgemänget. Han var mörbultad och halvdöd och söndertrampad
av hästhovar.
Efter sin segern ilade Karl XII till Mitau, huvudstaden i Kurland. Alla
hertingdömets städer kapitulerade på nåd och onåd; det blev snarare en
resa än ett erövringståg. Konugen fortsatt utan dröjsmål rakt in i
Litauen, nedslående allt på sin våg. Han kände en smickrande tillfredstälelse,
han medgav det själv, när han som segrare intågade i staden Birsen, där
konugen av Polen och tsar Peter några månader tidigare hade konspirerat
om hans undergång.
Tillbaka
