Historia

Major Bernhard Englund har ordet:

Slaget vid Lund, 1676

Natten mellan den 3 och 4 december 1676 var hela svenska hären på ca 7000 stridsdugliga män grupperade norr om Lund. Kung Carl XI stod inför ett avgörande beslut. Läget var utomordentligt allvarligt.

Följande hade hänt:
Sverige hade i juni 1675 sänt två mindre militära styrkor från Pommern in i Brandenburg efter hot från Frankrike. Avsikten var att styrkorna skulle tjäna som påtryckningsmedel mot Brandenburg. Den enda svenska styrkan blev slagen vid Fehrbellin och blottade därmed Sveriges militära svaghet. Holland, Tyskland och Danmark förklarade bl a därför Sverige krig. Danskarna hade självklart inte glömt freden i Roskilde 1658. [1600-talet var otroligt rörigt, år 1668 anslöt sig Sverige till en pakt med Holland och England mot Frankrike. 1670 bryter England pakten och allierar sig med Frankrike. Och 1672 allierar sig sedan Sverige med Frankrike. Sverige hade nu ett ekonomiskt förbund med Frankrike som sade att Sverige lovade att ställa 16.000 man till förfogande om det blev krig, som ersättning får nu Sverige ekonomiskt stöd från Frankrike. Det är sedan detta förbund som ligger svenskarna i fatet, och som tvingar dem att angripa Barandenburg i slutet av 1674. När sedan danskarna förklarar krig är de nu allierade med Holland, Tyskland och Ryssland!]

Förutsättningen för att Danmark skulle kunna invadera Sverige var, att den svenska flottan var ur vägen. Vid Ölands södra udde slogs också den svenska flottan den 1 juni 1676. [Under sjöslaget som bestod av Dansk-Holländska styrkor exploderar "Stora Kronan". Lik som flyter upp begravs vid Hulterstads kyrkogård. Gravarna finns att beskåda än i dag. De danska har samtidigt sänt in en bonde här i Bohuslän. Och i Bremen-Verden förlorars den sista svenska fästningen, Stade, efter att Hernik Horn tvingas till kapitulation. Henrik Horn kommer även att år 1677 förlora i det stora sjöslaget mot danskarna i Köge bukt.]

Danskarna kunde nu ostört ta sig över Öresund och landsteg med ca 14000 man bl a vid Råå strax söder om Hälsingborg i slutet av juni. De svenska tvingades bakåt upp i Småland. Endast Malmöhus fästning kunde bjuda motstånd.

Carl XI samlade under sommaren och hösten den svenska hären på ca 12000 man varav ca 8000 ryttare. [Av dessa är 17 skvadroner ryttare och dragoner från Finland.]

Danska konungen Christian V sände en styrka på ca 4000 man mot Halmstad för att söka kontakt med egna trupper som angripit Sverige från Bohuslän. [Tanken var Gyldenlöve skulle invadera med sin norska bondehär i ett försök att inta Bohuslän och Göteborg. Han rycker in i Sverige den 8 juni.] Carl XI såg sin chans och marscherade snabbt med huvudelen av hären mot Halmstad. Vid Fyllebro nordost om Halmstad slogs den danska styrkan i grunden den 17 augusti. Lifregementet på högra flygeln slogs på det gamla svenska maneret, d v s anfall med blanka värjor utan föregående eldgivning. Segern över danskarna betydde mycket för den svenska stridsmoralen. [Året efter skulle dock Gyldenlöve åter igen invaderar Bohuslän under sommaren. Hela Bohuslän är nu kontrollerat av normmännen, bortsett från Bohus fästning. Jämtland erövras också men måste släppas under hösten. Under hela nästkommande sommar är sedan Bohuslän belägrat av Gyldenlöves styrkor, men fram till hösten 1678 lämnar han Bohuslän.]

De båda härarna förhöll sig efter slaget och hela hösten avvaktande. Danskarna hade god hjälp av de s k Snapphanarna (skånska bönder) som genom plundring och överfall ständigt försvårade svenskarnas underhållstransporter genom Småland.

I slutet av oktober försökte Carl XI att komma åt danskarna som gått i vinterläger mellan Hälsingborg och Ängelholm. Danskarna bröt emellertid upp och drog sig söderut. Svenskarna följde efter, men hela tiden såg danskarna till att ha ett av de skånska vattendragen mellan sig och fienden. Slutligen grupperade danskarna söder om Lödde å vid Skälshög. Svenskarna förlades i jordkulor, ris- och halmkojor norr om ån vid Örtofta.

Svenskarna led nu hårt av proviantbrist och sjukdomar. Främs rödsot härjade. Svenskarna hade i slutet av november endast 7000 stridande soldater varav ca 5000 var kavalleri.

Danska hären som hade goda förbindelser över Öresund och minskade endast till 11000 man, varav knappt 5000 var kavalleri.

Kylan kom och läget blev än värre för de svenske. Det var nu konungen måste avgöra om han skulle lämna Skåne åt danskarna eller sätta allt på ett kort och anfalla. Som vi vet valde han anfall. Carl XI skrev timmarna föra avmarschen till sin moder, att han skulle söka upp fienden och segra eller dö.

Svenskarna hade vid denna tid inte enhetlig uniform och utgjorde därför en brokig samling. För att i striden känna igen varandra bar man en halmviska i mössan och en flätad halmkrans kring armen. Så hade man gjort förr och så skulle man man komma att göra vid Landskrona året därpå. Vädret kom till hjälp. Lödde å frös till is och natten mellan 3 och 4 december kunde hela svenska hären försiktigt ta sig över ån på två långa kolonner söder St. Harrie. Övergången började kl 0200 på natten. Kl 0530 var hela hären med hästar över.

Avsikten var nu att göra vänster om och anfalla danskarna i deras läger. Terrängen var emellertid ogynsam varför detta vågspel avstyrdes.

Danska förposter upptäkte vid 5-tiden att något var i görningen, men trodde inte att hela svenska hären kunnat gå över ån. Inte förren i gryningen förstodd de vad som hänt. Dansk lösen, tre kanonskott, sköts. Danskarna kom snabbt i sadeln och ryckte ner mot Lund. Svenskarna ändrade sin plan och gjorde likadant. De båda härarna kom nu att fortast möjligent röra sig söder ut som längs två vinkelben i en spetsig trinagel med spetsen på Allhelgonahöjden vid Lund.

Kavalleristyrkorna möttes först. Avstånden i kolonnerna förlängdes och förbanden kom i strid efter hand och var för sig. Svenska högra flygeln, där konungen med Lifregementet och överste Bielke ingick, kom i strid mot danska vänstra flygeln. Klockan var ca 0845 då delar av svenska flygeln, som utgjordes av finska dragoner, skingrades som agnar för vinden då de skulle ta en ås, den s k Galgbacken 3 km norr om Lund.

Tätt bakom finnarna kom Bielke med Lifregementet, fem skvadroner, som nu stormade upp för Galgbacken och tog denna. Danskarna satte nu in hela sin vänstra kavalleriflygel. I nästan två timmar stod striden på och kring Galgbacken. Bielke fick hjälp och kunde till slut få danskarna på flykten. Klockan var nu över 1100. Konungens häst, Totten, fick en kula i pannan och byttes ut mot hästen Brilliant, skänkt av Ludvig XIV.

Danskarna flydde norrut genom sitt läger vid Skälshög. I panik red man ut på Lödeåns is som inte höll för denna omlida behandling. Måmga hästar och soldater drunknade i ån. Svenska högerflygeln var nu helt skild från huvudstyrkorna som kommit fram till Lund. Vid 12-tiden stötte huvudstyrkorna ihop ungefär samtidigt som svenska svenska vänsterflygeln överraskande angreps av dendanska högerflygeln. Svenska vänsterflyglen skingrades och dess chef, generallöjtnant Galle stupade.

Svenska huvudstyrkan och delar av vänstra flygeln retirerade nu mot kullarna norr om Lund. Vid Sliparbacken och Möllevångshöjden anföll danskarna igen vid 14-tiden. En timme senare stodd svenska huvudstyrkan tillbakadriven med ryggen mot Lund och front norrut. Allt tydde på att det var ute med den svenska huvudstyrkan. Dansk lösen sköts tre gånger för att förkunna segern.

Vi åtevänder nu till konungen och delar av svenska högerflygeln. Efter att ha avbrutit förföljandet av danskarna vid Lödde å, sattes posteringar ut längs ån. Härtill återgick tre skvadroner. Märkligt är, att de flesta utgick från att huvudstyrkan nere vid Lund - en mil från Lödde å - också gått segrande ur striden.

Många ville därför plundra det danska lägret, som var fyllt med mat, dryck och annat svenskarna länge lidit brist på. Konungen beslöt dock att plundringen fick vänta. I skritt återvände konungen med 9 skvadroner, varav 5 tillhörde Lifregementet.

Då styrkan närmade sig backarna strax norr om Lund fick man se fiendens bakre linjer uppstälda i slagordning, vända söderut. Konungen fick snart klart för sig att slaget långtifrån var vunnet. Delar av danska hären gjorde helt om för att försvara sig mot de nio svenska skvadronerna som ursinnigt red till attack. Konungen med en handfull män hittade en lucka i fiendens linjer, red rakt genom och förenades med svenska huvudstyrkan. Då denna blev varse konungen på sin vita häst Brilliant gick det som en stöt genom de svenske. Danskarna angreps nu från två håll. Bielke med Lifregementet som gång på gång red till attack med blanka vapen gjorde en fullkomligt heroisk insats.

Lifregementet erövrade ensamt 11 fanor. Vi har i dag svårt att föreställa oss vad detta "att ta fanor" innebar. I princip kan sägas, att togs en fana från ett fientligt kompani var detta helt nedgjort. Fanan var beviset. De fineder som ej blev nedgjorda flydde upp mot Vallkärra kyrka, där de i skydd av mörker och dimma förskansade sig. Klockan var nu 1700.

Den sveska segern var total. Ryttarna hade vid detta tillfället suttit i sadeln i 25 timmar.

Förlusterna för bägge sidorna var stora. Nästan halva styrkorna stupade. Danskarna hade förlorat ca 5000 man i döda och sårade. Svenskarna hade förlorat 2000 - 3000 man. Hela det danska lägret, 57 kanoner, 38 fanor, 276 standard och 2 pukor belv svenskarnas krigsbyte.

Lifregementet ensamt förlorade 15 av sina 21 officerare och 163 av 530 ryttare. Det är ingen överdrift att påstå att Skåne räddades åt Sverige. Kriget var dock inte slut förrän 1679 då de sista danskarna tvingades lämna landet.

Tvärt emot uppfattningen hos flera rådgivare, fattade Carl XI det avgörande beslutet att gå över isen mot fienden. Likaledes fattade han beslutet att avbryta förföljandet och återvända till Lund.

Konungen yttrade efter slaget "Därför har jag näst Gud att tacka min tappre Bielke och mitt Lifregemente".

Som minne av slaget har regementet på sin standard segernamnet Lund under kungliga kronan.

Tillbaka