Major Bernhard Englund har ordet:
Slaget vid Lützen, 1632
Gustav II Adolf: Slaget vid Lützen 1632
I november 1632 var de militära styrkor i Tyskland som Gustav II Adolf kontrollerade, både egna samt allierade, uppe i cirka 150.000 man. Man behärskade större delen av Tyskland i en båge från den polska gränsen i öster till Elbe i väster, från östersjön i norr till nästan ända ned till Böhmen i söder. Katolikerna hade totalt cirka 100.000 man i sina härar.
1631 besegrade Gustav II Adolf den kejserliga hären i Breitenfeld. De kejserliga stod då under ledning av den tyske fältherren Johann Tserclaes Tilly,
I början av november 1632 befann sig Gustav II Adolf med sin 19.000 man starka här vid Naumburg bara två mil från den kejserliga hären i Weissenfels.
Den 4 november hade Albrecht von Wallenstein , som åter fått förtroende som överbefälhavare, låtit större delen av kavalleriet, ca: 5000 ryttare under ledning av fältmarskalken och riksgreven Gottfrid Henrik von Pappenheim, bege sig till Halle. Resen av hären tågade med Wallenstein till Lützen där de slog läger. Uppenbarligen hade de för avsikt att slå vinterläger här.
Underrättelser om den kejserliga härens splittring i två delar nådde Gustav II Adolf. Han tog nu genast chansen att anfalla Wallenstein. Tidigt på morgonen den 5 november satte den svenska hären av mot Weissenfell och Lützen. När den kejserliga garnisonen som fanns kvar i Weissenfells fick reda på att den svenska hären var på väg mot dem lät de utrymma staden och avtågade mot Lützen. Garnisonen stod under ledning av general Rudolf von Colloredo. En svensk förstyrka bestående av kavallerister anföll de garnisonstrupperna som var på väg bort från staden och tillfogade dem stora förluster.
En mindre styrka från garnisonen lämnades dock kvar för att försökt fördröja svenskarna. Klockan var runt 10 på förmiddagen då den svenska hären nådde Weissenfell. Det tog svenskarna ett par timmar att komma förbi.
Vid midnatt natten till den 6 november lyckades Wallenstein skicka iväg en order till Pappenheim om att genast bege sig till Lützen.
På kvällen den 5 november slog svenskarna, fullt stridsberedda, nattläger på fälten strax sydost om Lützen. Här fick man nu invänta gryningen på de blöta och leriga fälten under natten till den 6 november. Novembernatten var kylig.
Gustav som utnämnts till Gustav II Adolf den Store av Sveriges riksdag kallades i Tyskland för Lejonet från Norden. Efter en skottskada han fått vid Dirschau i Polen kunde han ej bära harnesk utan enbart ett älghudskryller som han var klädd i denna ödesdigra novemberdag.
När morgondimman sent omsider lättat inleddes anfallet. Klockan hade då hunnit bli 11. Man tog sig över vattendraget Flossgraben. Kavalleri och artilleri kunde ta sig över på broarna medan fotfolket fick bygga flottar. Dimman tilltog igen medan man intog slagordningen norr om vattendraget. Man fick nu vänta på att dimman skulle lätta. Vid elvatiden på förmiddagen lätta slutligen dimman. Svenskarna anföll nu norrut mot de kejserliga trupperna.
I den svenska armén fanns många nationaliteter. Slagordningen var två linjer, första- och andra träffen med kavalleri på flyglarna och infanteri i mitten. Den andra träffen brukade också kallas för reserven. Koderna efter respektive brigad syftar på dess plats på bilden nedan.
Svenskarnas slagordning (Ordre de bataille):
Första träffen:
Vänstra kavalleriflygeln:
Courvilles ryttare (VT1), Tiessenhauses ryttare (VT2), Dönhoffs ryttare (VT3), Karbergs ryttare (VT4) och Hertig Bernhard av Weimars rytteri (VT5). Hertig Bernhard var också chef även hela den vänstra kavalleriflygeln.
Centern:
Gröna brigaden under Leslie, Blå brigaden under överste Winkel, Gula brigaden under Nils Brahe och Svenska brigaden under Kyle. Nils Brahe var dessutom chef över hela centern.
I Svenska brigaden ingick följande landskapsregementen: Östgöta-, Västgöta-, Dal-, Upplands- och Savolax regementen. I Gula brigaden ingick tyska och svenska livgardister. Livgardisterna hade gula rockar med svarta revärer och dess fana var svart med riksvapnet i guld.
Högra kavalleriflygeln:
Smålands rytteri (HT1), Östgöta rytteri (HT2), Upplands rytteri (HT3), Södermanlands rytteri (HT4), Västgöta rytteriet (HT5) och Finska rytteriet under ledning av Torsten Stålhandske (HT6).
Andra träffen:
Vänstra kavalleriflygeln:
Stechenitz ryttare (VR1), Steinbachs ryttare (VR2), Brandensteins ryttare (VR3), Löwensteins ryttare (VR4), Ernsts av Anhalts ryttare (VR5) och Hofkirchens ryttare (VR6).
Centern:
Mitzlaffs brigad, Thurns brigad, Dodo von Knijphausens brigad och Boses brigad. Bakom den stod Öhms ryttare och Henderssons brigad som reserv. Knijphausen var chef för centern i den andra träffen.
Högra kavalleriflygeln:
von Usslars ryttare (HR1), Hessiska rytteriet (HR2), Beckermans ryttare (HR3), Bulachs ryttare (HR4), Goldsteins ryttare (HR5) och Vilhelm av Weimars ryttare (HR6). De tre sista fanns söder om Flossgraben.
Mellan rytterienheterna på den högra flygeln fanns även infanteriförband.
I centern hade svenskarna 24 tunga artilleripjäser. Framför varje flygel fanns ytterliggare 20 kanoner och i varje landskapsregemente fanns även lättare artilleripjäser.
Söder om Flossgraben fanns den svenska trossen.
Längs vägen mot Leipzig fanns djupa diken på båda sidor. Dessa hade de kejserliga trupperna grävt ut ytterligare som djupa skyttegravar. Gömd i dessa skyttegravar fanns ett stort antal musketerare. Intill vägen hade de även 7 kanoner.
Norr om landsvägen fanns den kejserliga hären på en ca: 1 km bred frontlinje.
Det finska rytteriet på den högra flygeln hade stora problem att komma över dessa diken som var mycket branta just här. De musketerare som stod i luckan vänster om finnarna kunde dock tillsammans med regementsartilleriet rensa dikena från fientliga musketerare. På avsnittet där småländska och östgötska ryttare skulle ta sig över var elden mycket hård. Nils Brahe lyckades dock med sina mannar rensa dikena från fientliga skyttar och nu kunde Gula- och Svenska brigaderna passera över vägen. Även den Blå brigaden tog sig över vägen. Det fientliga artilleriet som fanns här föll nu i svenskarnas händer.
Den Gröna brigaden råkade ut för stark beskjutning från det kejserliga artilleriet som fanns vid de fyra väderkvarnar som fanns i staden utkant. Även de kejserliga musketerarna på svenskarnas vänstra sida besköt häftigt de framryckande svenska trupperna. Här uppstod ett ställningskrig. Hertig Bernhard som ledde den svenska vänstra flygeln kunde trots upprepade anfallsförsök med sina ryttare ej komma vidare.
På den högra flygeln hade ryttarna bättre framgång. Det kejserliga infanteriet tvingades dra sig tillbaka tillsammans med Götzes järnklädda kyrassiärer (kyrass = rustning).
Vid tolvtiden på dagen såg läget mycket ljus ut för den svenska sidan. Då tätnade emellertid dimman åter vilket gjorde ledningen av striden mycket svår. Rökutvecklingen från staden som stod i brand gjorde inte saken lättare. Staden hade satts i brand av Wallenstein under morgonen.
Det var alltid dålig sikt på slagfälten, mycket på grund av röken från svartkrutet. Dimman och brandröken gjorde att sikten stundtals var obefintlig. I den svenska fältdagboken står det: "Man kunde knappt se varandra på fyra stegs avstånd."
Samtidigt anlände fältmarskalk Gottfried Heinrich von Pappenheim från Halle med ca: 2.000 ryttare som sattes in mot den svenska högra flygeln. På denna sida var en förstärkning av de kejserliga trupperna som störst. Pappenheim var med i täten och sårades dödligt. Stålhandske med de finska ryttarna fick ta emot det våldsamma anfallet från Pappenheims ryttare. Ottavio Piccolominis elitryttare, kyrassiärerna, anföll ursinnigt de svenska brigaderna som gått över vägen. Fem gånger fick Piccolominis byta häst då de skjutits ihjäl i striderna. Han sårades lika många gånger. Piccolomini var chef för det kejserliga rytteriförbanden. De svenska ryttarna fick dra sig tillbaka över landsvägen.
Kyrassiärerna kunde dock ej ta sig vidare då deras hästar, tyngda av de järnbeklädda ryttarna, ej kunde forcera dikena.
Den svenska centern delades nu från den högra flygeln. Längst ut på den högra flygeln fick de svenska ryttarna i den andra träffen under ledning av generalmajor Bulasch ta emot anfallet av de kroatiska ryttarna. Allra längst ut till höger fanns Vilhelm av Weimars ryttare. De greps av panik och flydde när kroaterna anföll.
Kroaterna anföll på båda sidor om Flossgraben och var nära att erövra den svenska trossen. Svenska ryttare under ledning av överstelöjtnant Konrad von Rehlingen lyckades dock hejda anfallet och driva tillbaka kroaterna.
Den Gula brigaden fick utstå mycket hårda attacker. De vek ej en tum men fick ta stora förluster. Enligt en samtida berättelse: "De stupade i sina led som de stod uppställda". Ca: halva Gula brigaden strök med.
Den Svenska och den Blå brigaden led ännu större förluster.
På svenskarnas vänsterflygel sändes nu rytteri fram från den andra träffen för att förstärka hertig Bernhards ryttare som lidit svårt under fiendens intensiva beskjutning.
Knijphausen ryckte fram med Thurns och Mitzlaffs infanterister för att förstärka den Gröna brigaden som ej kunde komma vidare.
Nils Brahes tre högerkompanier i den Svenska brigaden var mycket hårt utsatta vid denna tidpunkt. Gustav Adolf, som fanns på högerflygeln, måste ha fått vetskap om detta. Kungen beslöt att ingripa med kavalleri för att lätta på trycket för infanteristerna. De som stod närmast till hands var Smålands- och Östgöra ryttare som dragit sig tillbaka över landsvägen. Smålänningarnas chef överste Fredrik Stenbock var sårad (han hade fått en muskötkula i foten) och östgötarnas chef major Lennart Nilsson Bååt hade stupat. Kungen tog nu själv befälet över dessa ryttare och ledde dem över landsvägen. Passagen där de tog sig över landsvägen var smal och de var därför tvungen att ta sig över i marschordning. Smålänningarna kom över först och kungen red därför i spetsen för dem mot fienden innan östgötarna hunnit över.
De red förbi Piccolominis styrkor och mötte Götz järnklädda kyrassiärer som tidigare drivits tillbaka av svenskarna. Piccolominis vänder sig mot östgötarna som drivs tillbaka över landsvägen igen. Trycket på den Svenska brigaden lättade nu.
Detta anfall som Gustav II Adolf ledde kom att bli hans dödsritt. Tidigt på morgonen hade han bytt häst och red nu på Streiff. Denna häst var mycket snabb och kungen kom därför att rida i från smålänningarna. Han träffades först av ett skott i den vänstra armbågen som krossade benpipan. Även hästen hade träffats av samma skott i manken och trilskades. För att tygla honom var kungen tvungen att använda höger hand. De få följeslagare som hunnit med kungen försökte hjälpa honom. Ryttarstriden tätnade och kungen träffades av ytterligare ett skott från en ryttarpistol som gick in i höger skulderblad och vidare in i lungan. Kungen föll av hästen. Enligt vissa källor var kungens följeslagare stallmästaren von der Schulenberg, kammarjunkaren Truchsess, pagen Leublfing och liveknekten Anders Jönsson. Livknekten som försökte skydda kungen höggs ned. Leublfing försökte få upp kungen på sin häst men sårades allvarligt.
En kort stund efter de två första skotten fick Gustav Adolf det dödande skottet genom huvudet. Klockan var nu runt ett på dagen. Kungen plundrades in på bara kroppen. Streiff galopperade tillbaka till de svenska linjerna med de avfyrade pistolerna kvar i hölstren. Korset på bilden ovan visar ungefär var kungen dog.
Även fotfolket fick nu dra sig tillbaka till andra sidan landsvägen. De svenska förbanden ordnade sig nu bakom landsvägen och återtog sin slagordning. När kungen inledde sin dödsritt lyckades Stålhandske med sina smålänningar stoppa ett anfall från Pappenheims ryttare. Bulach lyckades driva kroaterna på flykten och förstärkte sen högerflygelns främre linjens med styrkor från den bakre träffen.
Henderssons reservstyrka fick också ersätta en del förluster i Svenska, Gula och Blå brigaderna. Chefen för centerns första träff, Nils Brahe, hade sårats allvarligt och avled senare. Kyle, chefen för Svenska brigaden samt chefen för Blå brigaden, överste Winkel, hade också sårats. Bakom första träffen rykte Boses och Knijphausens brigader och Öhms ryttare fram några hundra meter bakom första träffen. Knijphausens var även chef för hela den andra träffens center.
Svenskarna anföll nu åter över vägen och lyckades inta de kejserligas norra och mellersta artilleriet. von Wallenstein höll dock fortfarande stånd vid väderkvarnsbatterierna. Wallenstein hade även skadats av en kula i den vänstra höften.
När kroaterna flydde råkade också Pappenheims trupper och von Hagens kyrassiärsregementet i upplösning. Kroaterna passade på att plundra den kejserliga trossen då de flydde.
Hertig Bernhard påbörjade en kringgående rörelse av Wallensteins truppställning vid väderkvarnshöjden. Samtidigt gick den Gröna brigaden till anfall mot den nu försvagade kejserliga högra flygeln. Svenskarna hade även dragit fram tungt artilleri som nu bombarderade de kejserliga trupperna på väderkvarnshöjden.
Knijphausens trupper lyckades nu att inta väderkvarnshöjden. Efter ett par motanfall, nya anfall blev till slut höjden svensk.
Klockan hade nu blivit runt fyra på eftermiddagen och mörkret började falla. Wallenstein beslutar nu att dra sig tillbaka trots förstärkningar på 2.700 av Pappenheims infanterister anlänt. I skydd av mörkret påbörjades återtåget mot Leipzig.
Striden var nu över och de utmattade svenska trupperna slog läger på stridsplatsen. Hela natten letar över tusen soldater med facklor efter kungens kropp. Över 5.000 hade sårats och stupat i de svenska trupperna. Av sex svenska och finska musketerare hade endast en överlevt slaget. Efter kungens och Nils Brahes död övertog hertig Bernhard ledningen över slaget.
Det skulle dock dröja en månad innan Stockholm nåddes av dödsbudet.
På den kejserliga sidan hade både Wallenstein och hans son Bertold sårats. Pappenheim, Piccolomani, Colloredo, furstbiskopen Fulda med flera hade stupat.
Tillbaka
