JBAT - valspråk: Pergite! (Latin: Framåt!)

Jägarbataljoner, avsedda för södra och mellersta Sverige tillfördes krigsorganisationen med början fråm mitten av 1970-talet, i första hand förs strid på djupet av en angripares område.

Jägarbataljonen består av en stabsskvadron och tre jägarskvadroner. Stabsskvadronen är bataljonschefens ledningsresurs.

Jägarskvadronen är slagkraftig och uthållig. Den har en stabs- och tross pluton, två jägarplutoner och en jägarpansarvärnspluton, den senare med BILL, arméns nya pansarvärnsrobotsystem, som kan bekämpa stridsfordon upp till 2000 m avstånd. I varje jägar(pansarvärn)pluton finns en 8 cm grantkastare. I varje pluton finns två bandvagnar.

Verksamheten på djupet av en angripares område är förstahandsinriktningen. Striden på djupet kan ha olika ambitionsnivå och därmed också genomföras under olika lång tid (veckor - månader). Striden genomförs främst genom eldöverfall mot mål som är under framryckning. Strid mot grupperade förband undviks.

Med modern trupp- och fordonsminor har utvecklats en stridsteknik som gör eldöverfallen effektiva samtidigt som risken för egna förluster minimeras Vägblockeringar i from av förstörda vägtrummor/broar är också ett effektivt sätt att störa framryckande förband.

För att lösa stridsuppgifterna måste bataljonen kunna bedriva underrättelsetjänst för att få underlag för var, när och hur striden skall föras. SPaningsutbildning är därför viktig.

Bataljonen kan också sättas in mot luftlandsättningar eller mot sabotageförband. Att skydda mot eller spåra upp och oskadligöra sabotörer är svårt. Det kräver "jägarekvalitet" hos befäl och soldater, speciell teknik och utrustning.

Sedan början på 1890-talet utbildar terrängbilburen fördelningsunderrättelsekompanier för södra och mellersta Sveriges behov. Det består f n av två spaningsplutoner, förutom stab och tross. Kompaniets huvuduppgift är att spana inom område genom fast och rörlig spaning till fots. Tekniska hjälpmedel som spaningsrobotar och telvapen (signalspaning) saknas f n, liksom datorstödd bearbetning. Dessa tekniska resurser hör hemma i 1990-talets underrättelsesystem.

Alla klarar inte av de fysiska och psykiska krav utbildningen ställer. De placeras främst i sationära lokalförsvarsförband. Utbildningen av dessa värnpliktiga vid K3 innebär att de värnpliktiga därmed kan forsätta tjänstgöringen id K3 utan överföring till annat förband.

Det man tidigare kallade handräckningsvärnpliktiga heter numera BD-värnpliktiga. De får sin krigsplacering i bevaknings- och depåförband. Huvudelen av tiden tjänstgör de inom olika. väsentliga servicefunktioner.

För att bli bra jägarbefäl krävs mycker. Rekryteringen är god. En del av utbildingen sker vid bataljonens kadettskola med ca 30 elever årligen.